Onsdag 11 maj kl 19.30 Uppenbarelsekyrkan, Hägersten
Förklädd gud (opus 24) är en lyrisk svit från 1940 av Lars-Erik Larsson, med text av Hjalmar Gullberg. Sviten hör till Larssons nyromantiskt orienterade produktion och är ett av den svenska konstmusikens mest älskade verk.
Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?
Magnus Roosmann, recitation
Carl Ackerfeldt, baryton
Hanna Husáhr, sopran
Hägerstens Kammarkör
Hägerstens Ungdomskör
Stockholm Concert Orchestra
Kerstin Börjeson, dirigent
Läs mer om Magnus, Carl och Hanna
Stockholm Concert Orchestra
Biljetter: 100/80 kr fr o m 25 april i receptionen i Uppenbarelsekyrkan
Tfn 685 30 00 eller hagersten.biljett@svenskakyrkan.se
Samt 1 tim innan konserten börjar.
_ Läs hela texten här
Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden för djur och växt?
Vem är den gode herden som för sin flock i vall
och som med gräs förser den, och toner av kristall?
Vem går på betesängar i sommardagens kvalm
och sover bland drängar på jordisk halm?
_ _
Apollon bor i ett tessaliskt stall. Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall, dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.
Bland tjänstefolket vandrar han förklädd. Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd. Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.
_ _ _
Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får
och sköter med kloka händer de djur som har sår.
Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt.
_ _ _ _
Välsignelse följer i gudarnas spår.
Om kappan än döljer hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.
Han spelar för djuren, som följa hans takt,
för solen, för skuren i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.
_ _ _ _ _
Husbonden må vi prisa säll, Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll, är han på helgad mark.
För den som bland hans drängar bor och äter deras mat,
är solens herre, månens bror och stjärnornas kamrat.
_ _ _ _ _ _
Vad faller över träden för silverglans,
vid pipans bröllopskväden och djurens dans?
Vad är det för ett rike han kommer från,
han som ej är vår like, men blott ett lån?
Erinrar han sig, fången vid äng och vik,
en värld som är förgången, en glömd musik?
Erinrar han sig lyra och jungfrukör,
ett liv av helig yra, som aldrig dör?
_ _ _ _ _ _ _
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
_ _ _ _ _ _ _ _
Tror du att fåren skulle beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns?
Tror du, att våren skulle binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?
_ _ _ _ _ _ _ _ _
Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga, som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd –
då sitter vid vår sida en gud förklädd.
Hjalmar Gullberg
