Söndag den 23 oktober kl 18:00 i Uppenbarelsekyrkan
Hämta affischen som pdf här.
GIUSEPPE VERDI: REQUIEM
• Emma Vetter, sopran
• Matilda Paulsson, mezzosopran
• Andreas Backlund, tenor
• John-Erik Eleby, bas
Hägerstens Kammarkör
Hägerstens Ungdomskör
Stockholm Concert Orchestra
Kerstin Börjeson, dirigent
Entré : 180 / 140 kr, barn upp till 12 år gratis biljetter från 1 september via hagersten.biljett@svenskakyrkan.se, och en timme före konserten.
Läs mer om Verdi och hans requiem, sammanställt av Cecilia Brinck:
Tonsättaren Gioacchino Rossini dog 1868. Verdi föreslog då att han och ytterligare 12 italienska tonsättare tillsammans skulle skriva ett requiem till Rossinis ära. Av dessa 13 tonsättare är alla utom Verdi numera bortglömda. Inte många har hört talas om Antonio Buzzola, Antonio Bazzini, Carlo Pedrotti, Antonio Cagnoni, Federico Ricci, Alessandro Nini, Raimondo Boucheron, Carlo Coccia, Gaetano Gaspari, Pietro Platania, Lauro Rossi eller Teodulo Mabellini.
Verdi bidrog själv med den sista delen – Libera me. Verket skulle uppföras i Pesaro på ettårsdagen av Rossinis död, den 13 november 1869, var det tänkt. Men bara några dagar innan framförandet skulle äga rum beslutade organisationskommittén att ställa in det hela. Verdi blev mycket upprörd och la skulden på sin gamle vän Angelo Mariani, den tilltänkte dirigenten. Bland annat hade Mariani dirigerat den italienska premiären av Verdis opera Don Carlos. Mariani var medlem i organisationskommittén och Verdi menade att Marianis brist på entusiasm var det som slutligen hade stoppat framförandet. Hur det verkligen var med den saken är väl inte alldeles klarlagt — konflikten handlade också om pengar och missämjan mellan Verdi och Mariani hade funnits i luften ett tag. Mariani tog illa vid sig av Verdis beskyllningar och gjorde upprepade (fåfänga) försök att återuppta vänskapen.
Detta verk, Messa da Rossini, uruppfördes först 1988 i Stuttgart, dirigerat av Helmuth Rilling (finns på CD och på Spotify).
Men Verdi ville inte släppa sitt Libera me och tanken på att skriva ett requiem. Han fortsatte att arbeta med det, och när den italienske författaren och humanisten Alessandro Manzoni – en förgrundsgestalt i risorgimentorörelsen — dog 1873 bestämde sig Verdi för att komponera ett requiem för honom. Verdi hade beundrat Manzoni och delade Manzonis idéer om ett enat och självständigt Italien. Det Libera me, som ursprungligen skrivits för Rossini, omarbetade han och det fick avsluta verket.
Uruppförandet skedde i San Marco-kyrkan i Milano i maj 1874, på ettårsdagen av Manzonis död. Verdis villkor hade varit att han själv stod för kopieringen av noterna – en betydande utgift – om staden Milano bekostade resten. Verdi dirigerade själv, och tre dagar senare upprepades det hela på La Scala. Solisterna var Ormondo Maini, Giuseppe Capponi, Maria Waldmann och Teresa Stolz, i synnerhet de båda damerna var berömda artister, Teresa Stolz hade bland annat sjungit Aida vid den europeiska premiären 1872.
I Milano, och lite senare i Paris, gjorde verket omedelbar succé, men det hade svårare att slå igenom i resten av Italien. I London kunde man inte fylla den nybyggda Royal Albert Hall för framförandet av ett katolskt verk, trots att Verdi själv dirigerade och att Teresa Stolz sjöng sopransolot där också. På andra ställen kritiserades verket för att det inte var tillräckligt katolskt – mera opera än dödsmässa, sas det.
Verket framfördes första gången i Sverige den 30 januari 1877, i Ladugårdslandskyrkan (numera Hedvig Eleonora kyrka) i Stockholm, under ledning av Ludvig Norman. Konserten var, står det i Dagens Nyheter, ”besökt av en betydande del av hufvudstadens musikälskande allmänhet”. Det hela var en stor begivenhet – inte minst på grund av altsolisten, den berömda franska sångerskan Zelia Trebelli — och verkets ”förening av sydländsk glöd, plastisk åskådlighet och katolsk uppfattning” togs väl emot.
Om musiken har mycket sagts och skrivits. Johannes Brahms skrev att detta Requiem bara kunde ha skapats av ett geni. De uttrycksmedel Verdi använder i sina operor när det gäller rytm, melodik och dramatiska kontraster kommer till användning också i hans Requiem. Och precis som i operorna är hans syfte att understryka det som faktiskt står i texten, att ge texten relief och djup – det finns alltid en mening med det han gör. Ett exempel är den del av verket som inleds med Dies Irae. Den dramatiska inledningen med pukor, gran cassa, hela den stora orkestern och kör i fortissimo understryker att här handlar det om Guds straffdom över de ogudaktiga. Det är yttersta domen det handlar om, det kan man inte ta miste på. Komplett med helveteseld och – så småningom — nåd och förlåtelse.
”Vredens dag, den dagen skall upplösa världen i aska, enligt Davids och sibyllans vittnesbörd. Hur stor blir inte skräcken när domaren nalkas för att noggrant granska allt”, sjunger kören. Och trumpeter, som är placerade på olika ställen i lokalen, introducerar Tuba Mirum-avsnittet, som handlar om domsbasunen. ”Basunen skall sprida ett förunderligt ljud över jordens alla gravar och tvinga alla inför tronen.” Så småningom, i en sekvens som inleds med en underbart vacker strof som altsolisten sjunger (Recordare) ber den som ska dömas om nåd. Och tenoren sjunger (Ingemisco) ”Jag suckar som en skyldig, mitt ansikte rodnar av skuld. Gud, skona mig när jag ber dig därom.”
Dies Irae avslutas med att kören och solisterna tillsammans sjunger Lacrimosa och ber Herren om den eviga vilan (Pie Jesu): ”Den dagen är full av tårar, när ur askan uppstår den skuldtyngda människan till dom: skona henne då, o Gud.”
Verdi använder allt han har i sin musikdramatiska verktygslåda för att få budskapet att nå fram. Om hans personliga religiositet vet vi inte så mycket – Giuseppina Strepponi skrev i brev om honom att hans tro var rätt ljum och av allt att döma tog han avstånd från organiserad religion. Men det spelar inte någon större roll – hans uppdrag här är att förmedla en text så effektivt och effektfullt som möjligt, och det gör han. Operamässigt – förvisso. Men vad är det för fel på det?
En intressant factoid är den som rör användningen av kvinnliga sångare. Sådana fick i princip inte förekomma i katolska kyrkan, åtminstone inte i liturgiska sammanhang, som ett Requiem. Men Verdi hade meddelat redan när det första verket – det som skulle hylla Rossini – var aktuellt att han ville ha kvinnliga sångare, både i kören och som solister. Han skrev till och med till påven för att begära dispens.
Uppenbarligen fick han det, för när verket uppfördes i Milano 1874 fanns det kvinnliga sångare i kören, och två av solisterna var kvinnor. Det finns spekulationer om att detta var skälet till att det tog ett tag för verket att accepteras i Italien.
Verdi själv var drygt 60 år när hans Messa da Requiem uruppfördes. Bakom sig hade han det mesta av sin stora operaproduktion, med ett och annat fiasko men också med jättesuccéer som Rigoletto, Il Trovatore, La Traviata, Un ballo in Maschera och Aida. De två sista operorna – Otello och Falstaff — återstod. Det allra sista han skrev (1896) var den sättning av Stabat Mater som ingår i Quattro Pezzi Sacri.
Han bodde sedan många år på sin lantegendom Sant’ Agata utanför Busseto. Det kallas numera Villa Verdi och ägs fortfarande av medlemmar släkten Carrara-Verdi. Delar av huset är öppna för allmänheten, ett besök rekommenderas för den som har vägarna förbi.
Sedan 1840-talet levde han tillsammans med sångerskan Giuseppina Strepponi, ett arrangemang som upprörde Bussetoborna så till den milda grad att de under lång tid bojkottade paret helt. Verdi brydde sig inte så mycket, men Giuseppina plågades svårt av ortsbornas (och Verdis föräldrars) motvilja. Så småningom gifte de sig och äktenskapet varade till 1897, då Giuseppina dog. Verdi dog 1901, vid 88 års ålder.
