Söndag den 29 oktober kl 18:00 i Uppenbarelsekyrkan
Hägerstens Kammarkör framför Messa di requiem för kör a cappella, av den italienska tonsättaren Ildebrando Pizzetti.
Samt musik av Gabriella Gullin, Agneta Sköld och Stina Tordby, med flera.
Medverkande:
Hägerstens Kammarkör
Oskar Timm, dirigent
Fri entré
Välkommen!
Om Ildebrando Pizzetti (1880-1968)
Pizzetti föddes i italienska Parma, i en musikalisk familj. Han skrevs in vid musikkonservatoriet som femtonåring och utvecklade ett livslångt intresse för tidig italiensk musik.
Hela sitt yrkesliv var han knuten till de stora musikkonservatorierna i Italien. Först som chef i Florens, sen i Milano (från 1923) och 1936 efterträdde han Ottorino Respighi som chef för Academia di Santa Cecilia i Rom. Där stannade han till 1958 och bland hans studenter kan nämnas Mario Castelnuovo-Tedesco och violinisten Olga Rudge.
Hans verklista omfattar bland annat ett tjugotal operor, en violinkonsert, teater- och filmmusik, kammarmusik och körmusik.
Pizzetti betraktades som den viktigaste italienska kompositören under 1920-och 30 talen men hans nära förhållande till fascistpartiet kom att kasta en skugga över hans senare karriär.
Pizzetti stödde aktivt fascistpartiet långt in på 1940-talet. Redan 1925 var han en av undertecknarna av Manifesto degli Intellettuali del Fascismo (de fascistiska intellektuellas manifest) som formulerade den politiska och ideologiska basen för den italienska fascismen och för Mussolini.
Om Messa di Requiem
Messa di Requiem komponerades 1922, samma år som Frank Martins mässa för dubbelkör vilket är ett intressant sammanträffande.
Martin och Pizzetti kom från olika kristna tradiioner. Martin var hela livet djupt troende – hans far var reformert präst – medan Pizzetti förvisso var förtrogen med den katolska kyrkans musikaliska traditioner men verkar ha haft ett rätt tvetydigt förhållande till kyrkan.
Det finns inget som tyder på att Pizzetti och Martin kände varandra (även om de kanske kände till varandra) men verken har flera beröringspunkter. Båda är a capellastycken, de är båda kompositörernas enda stora kyrkomusikaliska verk och även musikaliskt finns det gemensamma drag, exempelvis användningen av gregorianik.
Verkets öppningssats, Requiem, börjar med en fritt flytande kvasi-gregoriansk melodi. Med orden ”et lux perpetua luceat eis” breddar musiken plötsligt ut till en strålande femstämmig textur som starkt påminner om renässansens madrigaler. Som ett tecken på övergången till mässans formella liturgi, gestaltar Pizzetti orden ”Kyrie eleison” som en fuga, harmonin blir i motsvarande grad skarpare.
Den överlägset längsta satsen är Dies irae som bygger på den traditionella gregorianska melodin som förknippas med dessa ord. Denna melodi sjungs först av basar och altar som ett slags obönhörlig begravningsmarsch till ackompanjemang av en dämpad klagande motmelodi sjungen av tenorer och sopraner. Denna glesa tvådelade skrift fortsätter i femtio takter, ungefär en fjärdedel av satsens längd, innan texturen med orden ”Quid sum miser”, tjocknar ut till en åttastämmig polyfonisk sats, och når en passionerad klimax med ropet ”Salva me” . En kort återkomst av den tvådelade temat föregår en djupt gripande avslutning där orden ”Pie Iesu” plötsligt lyser igenom i ett strålande G-dur.
För Sanctus tjocknar texturen ytterligare med kören uppdelad i tre fyrstämmiga grupper, vilket livfullt påminner om de många körer som användes i 1500-talets venetianska kyrkomusik. Den härliga ”Hosanna in excelsis” avtar till i en mild karaktär av ”Benedictus” som återigen byggs upp till en bländande sista klimax.
Den milda Agnus Dei, i enkel fyrstämmig sats, ger ett stillsamt böneliknande mellanspel innan den sista Libera me.
Pizzetti återvänder här till den femstämmiga strukturen liksom i första satsen. Även om satsen för det mesta är ödesmättad och rytmiskt orolig, finns det ett ögonblick där G-dur harmoniken får skina igenom i orden som är grundläggande för hela verket: ”Requiem aeternam dona eis”.
